Krigstrummor

Nej, det handlar inte om Ukraina, vi stannar i EU och i det fortfarande trädbevuxna landet Sverige.

Det handlar inte i första hand om människor heller, det handlar om vad vi låtsas älska. Det handlar om naturen, om djuren, om våra ekosystem, som Homo sapiens, den förment vise mannen, använder och utnyttjar mer och mer hänsynslöst.

Jag fick ett e-postmeddelande - en eftertrycklig, starkt övertygande förfrågan från jakthögkvarteret för den allt avgörande timmerindustrin.

Motivation var dagens ordning, vi fick besked om att det fortfarande fanns levande älgar som kunde skjutas på... nej, det vore bättre om vi skjuter dem. Det höga "målet", det efterfrågade "måste" var ännu inte uppfyllt, "det finns fortfarande mycket utrymme för förbättringar". I meddelandet ingick att många djur fortfarande måste skjutas. Man försökte bygga upp trycket på ett skickligt sätt, siffror presenterades också direkt, som med börsen eller skogskubiken. Så fungerar förvaltning och management av vilddjurspopulationer genom virkesindustrin.

Mejlförfattaren glömde inte heller de lovorden till de fyrbenta jakthjälparna, då även de bär med sig mycket teknik vid jakt på älg och björn i timmer- och skogsindustrins tjänst. De hjälper flitigt till, åtminstone för att minska den trädförstörande älgstammen till önskad nivå. Industrins timmerplantager behöver skydd, mycket skydd mot idisslarens tänder. Man lever i denna mani, fast besluten att skydda sin egen skogspolitik, som är skadlig för naturen, vad det än kostar. Skördemaskinernas metallklor och -tänder får liten eller ingen kritik alls. Skogsmaskiner & Co genererar vinster, fyller företagens fickor och ökar vinstmarginalerna


GPS och en digitalkamera på hundens kropp visar, på ett tillförlitligt sätt, den sittande och väntande skytten var djuret som ska skjutas just nu rör sig. Denna speciella användning av teknik praktiserades mycket tydligt vid årets björnjakt. Staten släppte generöst 622 exemplar för jakt. Den högsta skyddsstatusen för denna art, giltig i EU, tolkades generöst i förhållande till jaktens krav, särskilt av statliga myndigheter.

Skytarna uppfyllde alla tekniska krav för att bestämma den exakta platsen för de jagade djuren och flyttade om sig eller omplacerade sig snabbt utan problem. Naturligtvis alltid med fyrhjulsdrivna hästkrafter - kraftfull rörelseteknik. Man kunde också bestämma exemplaret, stort som litet, med hjälp av den teknik som hunden bär på. När det gäller den förra, den större, mer prestigefyllda exemplaren av det tilltänkta bytet, utmanades motivationen och jaktinstinkten särskilt.

Speciella björnhundar, utmärkt tränade och tekniskt uppgraderade, gav den spårade och jagade björnen ingen chans. Bilkaravan från vänster ... bilkaravan från höger tränger sakta fram längs skogsvägarna, man placerar om sig själv på nytt, alla vid ratten i jaktgrön utrustning eller i samtida  kamouflagefärgad outfit ... det är jaktutövning! I dag! Har det smällt någonstans rusar alla fram eller tillbaka, tillräckligt motoriserad... startande motorer, motorljud. Mobiltelefonen vid örat, ratten avslappnad i handen. De inblandades fulspråkiga bidrag är tunga, outhärdliga för känsliga människor! För pålästa, eftertänksamma människor.

 

 

De jäktade djuren, full pumpad av adrenalin, jagas i riktning mot stora, fria eldfält eller alldeles intill de närliggande älgtornen. Dessa har tillräckligt fri sikt. Onda fällor för jäktad klövvilt. Skogsindustrin har redan generöst sörjt för fri skjutbana. I detta är de obestridda mästare. Förfogar över det nödvändiga, tunga maskineriet som krävs för att med lönsamhet kunna realisera överdimensionerade skjutbanor. Jakt kostar mycket pengar! Med järntänder och kedjor modellerar de kalhyggen av ofattbar omfattning, uppradade i ett nytt nätverk av skogsvägar som blir allt tätare. En förstör och en bygger! Det är ett system som bara är inriktat på balans- och avkastningstänkande. Och staten? Han tittar på och tjänar pengar på varje träd som huggs ner.


Mindre skogsägare har ingen chans, de är bokstavligen isolerade från den allomfattande timmerindustrin och ignorerade när det gäller jakt och skogsbruk.

Intilliggande plenterskogsbestånd faller offer för de kraftfulla avverkningsmaskinerna i tre skördeskift och oavsett årstid. Det går obemärkt förbi om Pärluggla eller Lerkfalk har häckat på träd i ekosystemet i åratal, om tjäderns lekplatser är påverkade eller älgens så viktiga vandringsleder. Boet av markhäckande ripa jämnas ut och förstörs oavsett. De ansvariga i företagen saknar helt enkelt vetskap och nödvändiga artkunskaper om deras känsliga och  skyddsvärda livsmiljöer.

De nyförverkligade tillfartsvägarna till avlägsna  skogar och ekosystem, som är mogna för avverkning av industrin, är nu snabbare tillgängliga för den totala skörden i treskift.

Man reagerar extremt snabbt, uppfyller alla krav som delvis själv har ställts upp och eventuella invändningar från officiella institutioner har man under kontroll. Med hjälp av de nyskapade tillfartsvägarna skaffas inom utsatt tid containervis behållare med plantor av icke-inhemska fram, snabbväxande nordamerikanska barrträd.Oavsett om grannskogsägaren vill detta eller inte, får han lida särskilt under bördan och spridningen av florans förfalskning. Eller måste vara vänligt och ansluta sig till träindustrins snabba skogsbruksvinsttänkande.

Från träindustrin sida har man också ett lämpligt koncept för avskogning av de intilliggande privata skogsområdena. Allt ur en hand eller av en koncern. Ett avverkningskontrakt med alla nödvändiga tillstånd: mekanisk bearbetning av de avverkade områdena och plantering med ungplantor. Räkenskap görs efter bortforsling och uppmätning av dem skördade kubikmetrarna av ett avlägsen expertteam.

Hur det be- och avräknas förblir ett mysterium även för en inbiten matematiker.

Beräkningsmetoder för att beräkna volymen av trädstammar konstruerade av träindustrin

är inte baserade på den internationellt giltiga formeln för beräkning av fasta kubikmeter.

Skogsägaren behöver inte oroa sig för någonting! Självgodhet och okunnighet hos dessa människor har alltid varit träindustrins partners. Träföretagen bestämmer alla processer. Även virkespriset som sätts av dem, kommer varken i närheten av eller är jämförbart med en internationell jämförelse.

En handpenning, som skogsägaren brukar törsta efter, förbrukas ofta snabbt.

Ofta nog måste den nya drömbilen som förverkligas med skördepengar senare finansieras med ett tilläggslån. Det som återstår är mer kalhyggen. Skogsmaskinen drar vidare, vem bryr sig. Följer alltid sina egna nyplanerade vägar.

Särskilt detta system är avgörande för träindustrin. Även om den främst används för mycket snabb avtransport av virket, möjliggör den naturligtvis en enkel, men absolut motoriserad åtkomst till sittplatserna även för jakt. Man kör upp ända till stegarna, till de delvis förhöjda skjutställningarna.Det var dock inte bara träindustrins tillhandahållandet av tillträdesvägar som ger bekvämlighel. Arkitektoniska mästerverk av konstnärlig hantverk och ett framgångsrikt val av material, dessutom utsmyckade och dekorerade med skriftliga råd om hur man kan övervinna väntetiden, är ytterligare bevis på synlig jakt-subkultur.


Modern kommunikationsteknik används från högre sittplatser. Alltid välinformerad om vart det fyrbenta offret försöker fly till. Allt är såklart under tak och med en ugn för varmt kaffe eller den medhavda korven, det kan bli kallare. Det som saknas är soptunnor! Tomma flaskor, batterier, ölburkar och alla slags plastförpackningar är sorgliga vittnesmål av kulinarisk njutning under jakten.


Plastpåsar, som på ett smart sätt gömts bakom sittplatserna i åratal, görs återigen synliga för allmänheten av fyrbenta nattliga besökare. På platser där det jagade bytet passades, hittades skyddshandskar som lämnats kvar och fördes sedan bort av vilda återanvändare.

Högt skrikande på höga höjder transporterar korpar blodiga engångshandskar till sina klanmedlemmar. Övertygad om att ha hittat något unikt. Fjäderklädd intelligens!

Många djurarter vandrar, åtminstone försöker dem. Systemet av ekologiskt värdefulla och användbara rumsliga möjligheter reduceras av ett nätverk av sammanhängande stora ytor av kalhyggen. Små, ekologiskt värdefulla kvarvarande områden, som ofta har en negativ ställning gentemot företagen och är privatägda, är helt isolerade. Monokulturer erbjuder få habitat eller platser att vistas på, för de flesta arter. Särskilt eftersom de enorma områden som ägs av virkesföretagen rensas från oönskade och oacceptabla trädarter och andra träslag. Branschen bestämmer vad som får växa.

 

Som alltid: Staten tittar på och tjänar pengar på systemet.

 

Myten om de nordiska skogarna har drastiskt tappat sin mening och allt görs för att beröva även resten meningen. Det som saknas är den massiva protesten i landet, även och framför allt från jägarna, som just nu duckar bekvämt bakom jaktmöjligheterna på björn och älg hos virkesföretagen.

För hållbar ekologiskt orienterad skogsbruk och försvarbar användning skulle befintliga system behöva konsekvent ifrågasättas och förändringar genomföras.

 

Endast väldigt få människor kan tänka i nya banor.

Maktbalansen i landet tillåter ännu inte denna utveckling.